Följetongen

Kapitel 1

Nu kunde de få komma. Långbordet var dukat. Maten förberedd så långt möjligt. Välkomstdrinken uppslagen och servetterna brutna. Talet som skulle hållas var också skrivet. Emil hade hållit på med det i flera veckor, eller snarare pratat om att han skulle skriva det. I själva verket hade han skjutit upp det dag för dag och till slut hade jag inte vågat fråga mer. Men så bara för några timmar sedan hade han stängt in sig i gästrummet och låst om sig. Jag hörde honom muttra där inne, hamra på datorn, skrivaren rassla ut papper efter papper, hur han knycklade ihop dem och hur han förnöjt skrockade då och då. Vad han totat ihop hade jag ingen aning om och försökte lugna fjärilarna i magen. Han hade till slut gått med på träffen, men det satt hårt inne.

Vi hade inte träffats allihop på åratal. Men inga oförrätter varar i evighet och nu var det dags. Alla hade tackat ja. Även de långväga, norrlänningarna och danskarna. Anna och Emma hade till och med skjutit upp sin semester ett par veckor för att kunna vara med och lämnat barnen hos goda vänner. Någon övernattning kan vi inte ordna, hade vi poängterat i inbjudan.

Bra om jag kunde komma åt att läsa talet innan alla började komma. Och eventuellt göra nödvändiga justeringar. Men lika bra att förbereda sig på bråk, kanske till och med handgripligheter. De andra blev säkert misstänksamma eftersom vi bjöd in på detta sätt. Särskilt som vi inte setts på många år. Men säkert också förväntansfulla, tror de ska få något efter morbror Algot. De skulle bara veta. Det blir värt att träffa dem alla bara för att få se deras miner.

– Emil! Kom ut nu! Dom kommer om tjugo minuter. Får jag se vad du skrivit!

Lika bra att hetsa litet. Det hördes ett mummel och så öppnades dörren. Han räckte mig ett papper med darrande hand. Jag tog emot och läste samtidigt som jag pekade mot sovrummet så att han skulle fatta att det var dags att byta om.

Någon tutade utanför. Anna och Emma förstås. De hade i alla tider kommit för tidigt, sprungit i vägen och pladdrat så att ingenting blev gjort.

Bara att gå till ytterdörren och låtsas vara trevlig. Fick smyga undan och läsa senare. Ut på trappan bara och vinka välkomnande med ett glatt ansikte. Jag pekade ut en lämplig parkeringsplats eftersom det skulle bli trångt, men de fattade inte vinken. Eller ignorerade mig som de brukat göra. Körde fram till trappan och klev ur bilen.  Så klart att de ville visa upp den. De hade skaffat sig en Porsche!

Kapitel 2

Jag sneglade på Emil som klivit ner på grusgången för att hälsa ordentligt. Han gjorde sitt bästa för att dölja sina egentliga känslor när Anna kastade sig om halsen på honom. Från min plats på farstubron så jag hans spända rygg och jag kunde bara hoppas på att de andra inte genomskådade min bror lika lätt som jag gjorde. Men med tanke på att det var så länge sedan vi träffat alla och förmodligen var det första gången sedan mormors begravning som vi alla sågs samtidigt, så hade folk fullt upp med att visa upp sig själva och sina påklistrade leenden.

– Ja här borde man ju känna igen sig med tanke på alla barndoms somrar, sa Martin, med en gnutta syrlighet i tonen. Har ni rivit ut allting?

– Välkommen! log jag och svarade kort, nej vi har bara tagit bort det som var ruttet.

Det bubblade så mycket avundsjuka under ytan och jag slutade aldrig förundras över människors missunnsamhet. Stugan var inte särskilt spektakulär, men full av minnen. Men de satt knappast i tapeterna eller i den trasiga gamla korkmattan. Snarare själsligt på platsen, i syrenbersån och hallonsnåren, på stigen ner till vattnet, på klipphällen där man återigen kunde se solnedgången, efter att Emil och jag röjt undan en massa träd de senaste somrarna.

– Ni får ursäkta men jag tycker fortfarande det var märkligt att mormor bara gav er detta, med tanke på hur stor släkt hon faktiskt hade, sa Kerstin som sin vana trogen aldrig höll inne med vad hon tyckte och tänkte.

– Eller kanske inte, sa Viola, som uppenbarligen tyckte det räckte med syrliga kommentarer nu. Vi vet alla att mormors barn gick olika öden tillmötes och med tanke på vad Emil och Sofia fick utstå under sin uppväxt så tror jag det här var mormors sätt att kompensera, sa hon och lade huvudet på sned som en liten hundvalp, medan hon tittade på mig. Emil hade förstått vad hon var på väg att säga, det var precis av den anledningen som han varit motståndare till den här sammankomsten från första början. Han avskydde medlidande och skyndade sig genast ut i köket för att kolla till maten. Jag avvaktade några sekunder och följde sedan diskret efter honom. Han stod vid salladsskålarna som stod på diskbänken men med blicken riktad ut genom fönstret, bort mot vattnet. Jag såg att han led, vi stod tysta. Vi pratade aldrig om det, men vi fanns alltid där för varandra, även om vi rent fysiskt ofta befunnit oss på olika platser. Ord behövdes inte.

Kapitel 3


Jag såg att Emil kämpade med tårarna där vid fönstret. Jag förstod att han tittade på vattnet och tänkte på den gången när han hittade mamma i sjön och inte kunde få liv i henne. Han var bara nio år då men han gjorde verkligen allt han kunde med mun mot mun, hjärtmassage och allt. Vi saknar henne båda två, men det måste ha varit fruktansvärt att vara den som kom först till platsen. Kanske hade han haft rätt ändå. Varför hade jag propsat på att vi skulle samla alla kusinerna när vi lika gärna hade kunnat sköta allt per mail? Vi hade det ju ganska bra nu, och det var ändå mormors beslut att vi två skulle få ärva stugan oavsett vad de andra tyckte.   

– Hur hade ni tänkt er det här då? undrade Martin och kom in i köket med bestämda steg. Han lät som om det enda han ville var att få allt överstökat och åka hemåt igen. Ska vi äta först eller ska vi börja med väsentligheterna? fortsatte han utan att dölja sin irritation.

– Väsentligheterna? Är inte det viktigaste nu att vi ses och tar upp kontakten igen? frågade Viola som hade kommit in i köket strax efter honom. Jag vill i alla fall höra hur alla har haft det sedan sist. Det är ju jättelänge sedan vi setts. 

Tack och lov för Viola. Någon som inte bara ville vara supereffektiv i alla lägen utan faktiskt kunde umgås bara för att umgås. 

– Kan vi inte gå ut i trädgården och göra något tillsammans? fortsatte hon.

– Vad skulle det vara? undrade Anna som hade kommit ut i köket nu.

– Vi kastade ju alltid hästsko förut, har ni glömt det? Det var så kul och spännande att se vem som vann som vi fick kasta i sjön från bryggan efteråt, skrattade Viola.

– Jo det skulle va kul, fnittrade Anna. Martin i sjön i sin fina Armanikostym. Martin grinade illa och mumlade:  

– Det skulle ni allt bra gärna vilja se va?

Nej, det var sant. Vi var inga sorglösa barnungar på sommarlov längre och det fanns en viktig anledning till att vi hade träffats just nu. Vi lämnade det trivsamma lantköket, gick in i salongen och samlades kring det stora slagbordet Viola, Kerstin, Martin, Anna, Emma och jag. Emil gick till kortändan med släpande steg, som jag så väl kände igen från när vi var små och han var tvungen att göra något han inte hade lust med. Men nu såg jag också något nytt i blicken. Han hade bestämt sig för att ta tjuren vid hornen. Han drog upp pappret med sitt förberedda tal, vecklade ut det och harklade sig. Alla vände sig mot honom. Det låg en förväntansfull stämning i rummet när vi plötsligt blev avbrutna av att det körde en bil in på gårdsplanen. Vem i hela friden var det som kom nu? Alla var ju redan här!

Kapitel 4

Den mörkgröna Fiaten stannade mitt på gårdsplanen. Allesammans stod de hoptryckta framför fönstret och spanade ut.

– Vem tusan är det där? Utbrast Kerstin när bildörren flög upp och en kvinna klev ut.

– Säkert någon som har kört fel. Det är lätt hänt med alla småvägar överallt här omkring, konstaterade Anna och försvann ut genom ytterdörren.

Det började bulta vid tinningarna när jag insåg vem kvinnan var. Jag såg frågande på Emil, som nickade. Så han hade alltså bjudit hit Laura. Naturligtvis var det väl helt riktigt att hon skulle vara med. Det var faktiskt, till och med, på tiden att de andra också fick reda på hennes existens. Men jag önskade att Emil hade pratat med mig om det först. Nog kunde ett sådant här första möte ske smidigare? Om inte annat så för Lauras skull.

Jag suckade djupt och gick in i det angränsande rummet. Ur fickan plockade jag upp och vecklade ut pappret med Emils tal. Sökande ögnade jag igenom det och fastnade på en rad i mitten. ”Men det här är inte bara en återträff utan vi ska också välkomna morbror Algots dotter, Laura, till familjen.” Jag kände ett tryck över bröstet. Bara inte hela historien om mammas olycka skulle dras upp igen. Visste Laura hur den hängde ihop med henne? Nej, då skulle hon nog inte ha kommit hit. Jag vek ihop talet och stoppade tillbaka det i fickan. När jag kom in till de andra igen såg jag Anna och Laura kliva in i hallen.  

Kapitel 5

– Hej Laura, välkommen! Jag skulle precis berätta för alla kusiner här att jag även hade bjudit in dig, sa Emil med ett nöjt leende. Kom, vi går in och sätter oss.

Ett sorl spred sig i stugan samtidigt som folket återintog sina platser och tittade frågande på Emil.

– Kära kusiner, det här är vår kusin Laura, Algots dotter! sa han, rakt på sak.

Martin var snabb att reagera:

– Lägg av! Algot hade ju inga barn. Vad är det här för påhitt! fnös han och skakade på huvudet, samtidigt som han såg sig om för att få medhåll från de andra.

Allas fordrande blickar vändes åter mot Emil, de krävde en förklaring. Men istället var det Laura som öppnade munnen, lite försiktigt men bestämt på samma gång.

– Hej allihopa. Jag förstår att det här kom lite plötsligt för er. Det gjorde det för mig också när jag fick veta sanningen för inte så länge sedan. Det stämmer att Algot är min biologiska pappa. För ett par år sedan blev Gustav, som jag alltid trott varit min pappa, allvarligt sjuk och behövde en njurtransplantation. Jag ville ställa upp som donator men i samband med provtagningen kom beskedet att Gustav omöjligt kunde vara min biologiska pappa. Det blev en enorm chock för både honom och mig. Pappa visste att mamma hade haft en kort flirt med Algot precis innan de blev ett par. Han hade sett dem tillsammans i folkparken ett par gånger. Men när pappa lärde känna mamma via goda vänner blev de blixtförälskade i varandra och ungefär nio månader senare kom jag till världen. Det var aldrig tal om att någon annan än Gustav kunde vara min far.

Laura tystnade en kort stund för att hämta andan. Genast tog Kerstin chansen att öppna munnen.

– Den här släkten är då full av överraskningar, men det här såg jag inte komma, sa hon med en häpen min.

Viola å andra sidan såg alldeles tagen ut och visade återigen lite medmänsklighet.

– Men stackars dig, vilken chock det måste ha varit för er. Hur mår din pappa, eller jag menar Gustav nu, frågade hon?

– Han gick tyvärr bort för ett år sedan, svarade Laura och mötte Violas blick. Innan dess hjälpte han mig att söka efter Algot. Han kände på sig att han inte skulle överleva och han tyckte det var så jobbigt att veta att jag skulle bli ensam kvar.

Sen kom den frågan som både jag och Emil hade bävat för och det var Anna som ställde den.

– Ensam kvar, sa hon frågande, vad hände med din mamma då?

– Hon försvann när jag var liten, svarade Laura. Hon lämnade huset en dag och kom aldrig hem igen. Jag har bara svaga minnen av henne. Pappa sökte så klart efter henne och anmälde henne försvunnen. Men nu har jag faktiskt börjat tvivla på att han talat sanning, sa hon lite trevande.

Martin stirrade på mig och Emil.

– Hur länge har ni vetat det här? frågade han barskt, med en tydlig rodnad på kinder och hals.

– Vi hann ju prata en hel del med Algot när vi hjälpte honom i slutet av sjukdomstiden, förklarade jag, men Emil avbröt mig tvärt.

– Om ni hade tagit er tid att besöka morbror Algot hade ni säkert också fått veta, svarade han upp med en ton i samma nivå som Martins. Som du sa Kerstin har ju släkten alltid varit full av överraskningar och vi fortsätter på det temat. Jag ska nu be att få läsa upp Algots testamente!

Kapitel 6

Martin avbröt Emil genast. Han reste sig hastigt så stolen välte och utbrast:

– Men om det stämmer angående Laura så betyder det att hon är bröstarvinge. Då ärver du hälften, sa Martin med hög röst och såg samtidigt på Laura.

Kusinerna började skruva på sig och Martin reste upp sin stol, satte sig igen, och verkade ångra att han precis sagt det han tänkte.

Klart att det var just han som skulle kunna lagen gällande arv, tänkte jag, och tittade återigen på Emil som verkade tappa tålamodet att bli avbruten ideligen. När alla samlat sig, efter Martins utspel om arvsrätt, vändes deras blickar åter mot Emil som för vilken gång i ordningen det nu var försökte börja tala. Algot hade skrivit ett tal inför uppläsningen av testamentet och gett det i min hand. Jag hade bevarat kuvertet med instruktionen att Emil skulle läsa upp det när alla var samlade.

– Kära barn. Jag hoppas att ni alla är samlade, som var min vilja, och att Laura blivit presenterad. Laura, jag är ledsen för alla år vi missat och jag hoppas efter du efter denna dag ska förstå varför det blev som det blev. Ni sitter samlade på en plats som betyder mycket för mig. Där har jag också tillbringat många somrar. Lauras mamma och jag träffades som i en storm av känslor som ebbade ut lika fort. Jag visste först inte att Laura blev resultatet av detta, att jag hade en dotter. Visst gick det något rykte men det slog mig aldrig att det kunde vara så förrän jag hörde att hennes mamma var försvunnen. Jag sökte upp deras bostad för att prata med Gustav. Det var väl så enkelt att det fanns känslor kvar och jag ville veta vad som hänt. Gustav var inte hemma utan en kvinna öppnade dörren med en liten flicka bredvid sig. Jag höll på att ramla baklänges. Det var som att se sig själv som barn, läste Emil och tog en paus och såg på samlingen av kusiner.

Alla, inklusive jag själv, sneglade på Laura för att se den likheten Algot beskrivit i testamentet. Visst såg jag det. De höga kindknotorna och exakt samma näsa. Viola var den första att uttala det vi alla sett.

– Så lik Algot, att vi inte såg det genast. Fortsätt nu Emil. Inte visste jag att Algot var en berättare. Jag har alltid sett honom som en tystlåten och grå man, sa Viola och äntligen fick jag se några leenden, så mindes vi nog alla Algot.

– Nu kommer vi till det ni har samlats för, arvet och mitt testamente. Som någon kanske listat ut har Laura rätt till hälften vilket hon också får. Eftersom ingen av mina syskon lever ska resten gå till syskonbarnen. Jag har valt att testamentera den andra halvan till en av er, av en speciell anledning. Mitt ibland er finns det någon som har svaret om Lauras mammas försvinnande. Som har ägnat de senaste två åren åt att få veta vad som hände när hon lämnade sin dotter och aldrig kom tillbaka. Nu Emil, ska du öppna ett kuvert som sitter fastklistrat bakom kopian föreställande Absinten av Edgar Degas, sa Emil och satte sig på en stol.

Jag insåg att Emil endast läst början av talet och att slutet överrumplat honom. Anna gick fram till tavlan och tog ned den från väggen. Hon vände på den och vi hörde tejpbiten lossna. Anna höll fram ett blått kuvert och lämnade över det till Emil. Han rev slarvigt upp kuvertet och nästan slet upp pappret. Jag såg hur han hastigt ögnade igenom det och tittade sedan upp med blicken riktad mot mig. Jag tog ett djupt andetag. Det var åtta år sedan jag slutade röka men nu hade jag behövt en cigarett.

Kapitel 7

Tavlan av Degas, som hade hängt där i alla år hade helt plötsligt fått en annan innebörd – ett underligt motiv i en svensk sommarstuga. I en svensk stuga på landet hade det väl passat bättre med en tavla av Carl Larsson eller Anders Zorn? Varför ha en tavla med ett motiv av ett sorgset par som dricker absint på ett kafé i Paris?

Skulle den föreställa ett avsked – ett farväl till kärleken som aldrig blev? Minns att jag en gång hade frågat mormor om varför hon inte hade valt att stanna i Paris efter sina konststudier.

– I Paris kan man inte äta jordgubbstårta i en syrenberså. Inte heller gå till grannen och köpa ägg från lyckliga hönor eller ta ekan ut på sjön och fiska sin middag … Detta är mitt paradis på jorden, ett ställe där glädjen skall få bo, hade hon sagt.

”Paradiset” hade hon gett till mig och Emil att förvalta. Det var också vi som hade bott nära och tagit hand om henne tills hon dog, 100 år gammal.

När hösten var i antågande och malörten blommade brukade mormor tillverka egen absint. Den dagen den beska drycken var klar och upphälld i den gröna kristallkaraffen väntade Algot i salongen på mormor som gjorde entré i sin franska kreation från Chanel. Från den gamla skivspelaren hördes Charles Aznavour sjunga ”La Bohéme”. Ljusen var tända. Minnenas kavalkad kunde börja.

Mormor delade en hemlighet med sonen Algot.

– Salut, mon chéri, sa hon alltid och höjde sitt sherryglas. Det var vid ett sådant tillfälle som Algot berättade för mormor att han hade sått ett frö men det var Gustav som hade tagit hand om och vårdat plantan när den växte.

Sedan den dagen mormor fick reda på Lauras existens satt hon och Algot vid slagbordet i salongen varje höst och skålade.

Och så var det mormors tur.

– Som ung åkte jag till Paris på ett år för att studera konst av de franska impressionisterna. Hemma i Sverige väntade min fästman Nils. Han hade lovat att köra ner och hämta mig när kursen var över. Tillsammans skulle vi uppleva Paris. Jag hyrde ett kallt litet hyresrum nära Montmartre. Det var när hemlängtan var som svårast som jag träffade Pierre. Vi satt bredvid varandra på en föreläsning om Edgar Degas. Pierre var farligt snygg, körde en turkosfärgad Alfa Romeo och bjöd mig till föräldrarna som hade en liten vingård i Provence nära franska Rivieran. En ny värld öppnade sig för mig, en svensk flicka från landet. Han kunde både spela gitarr och skriva dikter. Jag fick tavlan av honom. Pierre friade men jag valde Nils. Vi gifte oss på den svenska ambassaden i Paris och 9 månader senare föddes Suzanne. Suzanne med sin bruna ögon och olivfärgade hy.

Förutom Algot var Emil och jag de enda som kände till mormors hemlighet. Skulle vi avslöja hemligheten? 

Jag tittade nu på mina kusiner som hade valt sina platser runt bordet. I högsätet satt Martin. Det kändes självklart. Martin i Armanikostym. Hans utseende skiljde sig från de andras. Han har bruna ögon och olivfärgad hy.

Till vänster om honom hade vi flickorna från Norrland, Viola och Kerstin. Till höger Anna och Emma som tidigare på dagen hade anlänt från Danmark i en Porsche. Laura hade försiktigt slagit sig ner på den lediga stolen intill mig. Till vänster om mig satt Emil. Det var lustigt hur syskonen hade valt att sitta nära varandra. Genom de spröjsade fönsterrutorna kunde jag se mörka moln på himlen. Det var åska i luften.

Mötet kunde börja.

– Kära kusiner. Innan jag börjar läsa skulle jag vilja säga några ord. Bara för att man är i släkt behöver man inte älska varandra. Jag är dock nästan säker på att vi alla älskade vår farmor respektive mormor. Även om hon har skänkt stugan till Emil och mig så var det hennes förhoppning att vi en gång om året skulle ordna en kusinträff här i hennes paradis, där bara glädjen skall få bo, som hon brukade säga. Emil och jag ber härmed att få önska er välkomna till en kusinträff varje år den första helgen i augusti då malörten blommar.

Jag darrade på handen och rösten stockade sig när jag började läsa pappret jag fått av Emil.

Kapitel 8

Allas blickar riktades mot mig och det gjorde mig ännu mer nervös. När jag tittade mig omkring såg mina kusiners ansikten suddiga ut. Jag såg genast ner i papperet igen medan jag tog ett djupt andetag och höll andan i några sekunder innan jag sakta andades ut. Det enkla tricket hade jag lärt mig redan i skolan och det hjälpte mig flera gånger då jag skulle hålla föredrag. Jag kände mig redan lite lugnare och började läsa: Testamente. Härmed förklarar jag Algot Andersson, som min yttersta vilja att hälften av min kvarlåtenskap skall med full äganderätt tillfalla Ma…

– Du kan sluta läsa där, dundrade Martin med hög och barsk röst samtidigt som han hastigt reste sig upp från stolen.

– Vad menar du med att avbryta mig mitt i en mening, frågade jag och hade svårt att hålla tillbaka det jag just då kände.

– Det ska jag berätta för dig, cher cousin! Anledningen är att jag inte vill se mina andra kusiners avundsjuka miner när de får veta att det är jag som ärver hälften av käre morbror Algots pengar och fastigheter.

– Pengar och fastigheter! Vad pratar du, frågade Kerstin utan att ta blicken från Martin.

– Det finns så mycket gömt under mattan i den här familjen att man nästan inte kan röra på sig utan att avslöja någon hemlighet, svarade Martin och lät om möjligt ännu mera upprörd än för någon minut sedan.

– Om du vet hemligheter, tycker jag att du ska dela med dig till oss andra som inte är lika välinformerade som du, sa Anna och slog näven i bordet för att förstärka sin irritation.–

– Ja, låt oss rensa luften, sa Kerstin medan vi andra såg oss omkring och inte visste vad vi skulle ta oss till. Ingen tycktes bekväm med den aggressivitet som hade kommit upp till ytan.

– Jag som har ett delvis annat ursprung än ni andra är inte rädd för konflikter. Jag törs lägga korten på bordet. Om det är raka puckar ni vill ha, så ska jag servera dem, utropade Martin.

– Men, nu får ni lugna ner er, tog Laura till orda och fortsatte: Jag vet att det här handlar om mig också.

– Ja, det är lika bra att vi sätter oss ner och pratar som vuxna människor, menade Emil som hittills varit tyst. Då de andra nickade instämmande, satte jag mig också.

– Jag ska servera er hela sanningen på ett fat sa Martin. Sen kommer jag att lägga locket på och dra mig tillbaka till den släktgård som morbror Algot hade godheten att köpa tillbaka från min morfars släkt i södra Frankrike då deras familjeföretag gick i konkurs. Jag har varit där en gång och jag måste säga att det är det mest förtjusande ställe jag sett, det ligger underbart vackert med utsikt över det blåa Medelhavet.

Ingen sa något. Det enda som hördes var en svag åskknall på avstånd.

– Det är bäst att jag fattar mig kort, fortsatte han, för det kommer att börja regna inom några minuter och vi vill ju inte att det fina dukade långbordet i trädgården ska bli förstört, eller hur? För ungefär två år sedan tog Algot kontakt med mig och bad mig forska i vad som hänt hans dotters mamma. Varför hade hon så mystiskt försvunnit och övergett ett oskyldigt litet barn? Vad kan driva en nybliven mor till en sådan hemsk handling? Först var jag tveksam till uppdraget och det sa jag till Algot, men då han insisterade böjde jag mig för honom. Och när jag hade lyckats spåra upp din mamma Laura, blev Algot så tacksam att han kom med ett kuvert till mig och sa att jag inte fick öppna det förrän han var död. Det var inte speciellt svårt för mig att spela förvånad tidigare idag då du kom hit Laura. Din mamma är gammal nu och du får skynda dig att boka en biljett till Barcelona om du vill hinna träffa henne. Hon äger ett mindre hotell vid havet på Costa Brava-kusten. Hon har skrivit ett testamente som ger dig hälften av hotellet när hon dör, den andra hälften går till din halvsyster.

Laura drog efter andan och kunde inte hålla tillbaka tårarna: Men varför gav hon sig av i första början?

– Om jag ska berätta det måste jag avslöja en hemlighet som ligger mycket djupt dold i den här familjen och jag vet inte om ni är redo att höra vad det handlar om. Det handlar om varför er mamma dränkte sig …, sa Martin och tittade på mig och Emil.

Jag fick inte fram ett ord och blev stel i hela kroppen, men jag såg att Emil knöt sin näve och sakta reste sig upp.