Vilka texter passar?

Föreningens motto ”Varje liv är värt att skildra” är vårt riktmärke. Vi vänder oss därmed till alla skrivglada människor som har gott detaljminne och vågar säga ordet JAG med eftertryck, vad de än vill berätta.

Eftersom Liv i Sverige, enligt stadgarna, ska främja det självbiografiska berättandet i landet är det naturligt att vi prioriterar prosan. De som skriver för att dokumentera något som hänt dem själva eller en närstående väljer i regel att skriva på prosa. Prosaformerna är många – man kan skriva lättsamt, allvarligt, med dialog eller utan, på dialekt, i presens eller imperfekt. Allt är lika välkommet, bara det är uttrycksfullt.

 

Men många som vill berätta något personligt omvandlar gärna berättelsen till en novell, och då blir vi skeptiska, i synnerhet om novellen är skriven i tredje person och gör ett ”litterärt” intryck. Vi blir också skeptiska när det personliga dokumentet mest tycks vara författarens förevändning för att få vädra vissa åsikter och käpphästar. Liv i Sverige vill höra erfarenhetens röst – inga åsiktspamfletter!

Gränsen mellan självbiografiskt och skönlitterärt skrivande är mera flytande när det gäller dikter, och eftersom den lyriska formen lockar många av våra medlemmar ställs vi ibland inför kniviga gränsdragningsproblem. De som får tillbaka sina dikter med motiveringen att de inte är nog självbiografiska kan med skäl invända att allt de skriver, även natur- och stämningsdikter, är självupplevt. Därför tillägger vi för säkerhets skull att dikterna bör vara berättande och vardagsförankrade, gärna porträtterande. Men gränsen är som sagt svår att dra, annat än från fall till fall.