Yngve Ryd, Jokkmokk
Yngve Ryd är född 1952 och brukar pendla mellan Jokkmokk och grannbyn Tårrajaur. Han har alltså mycket lång väg till Stockholm. Men det är också hemma i Lappland som han brukar hitta de intervjuoffer som intresserar honom. Det är gamla jägare och fiskare, det är renskötare och skogshuggare, det är människor som besitter en praktisk överlevnadskunskap som det urbana samhället gjort sig av med.
I tjugo års tid har Yngve Ryd pumpat gamla gubbar på deras praktiska detaljkunskap, och med stigande häpnad har han och hans läsare märkt att denna alldeles konkreta kunskap i regel lyser med sin frånvaro i den annars ymniga litteraturen om vår så kallade vildmark. Hur går det till att göra upp eld i ösregn eller snöyra, hur bygger man en stolpbod så att den inte rasar ihop, hur tar man sig säkrast fram i väglöst land, hur väljer man trä till ett bygge och vad finns det att veta om väder och vind som inte står i några böcker? Enda sättet att få svar är att fråga de samer och nybyggare som ännu vet, menar Yngve. Han är också Sveriges kanske envetnaste intervjuare, för han återvänder till samma kunskapsförmedlare ända tills han fått ur dem allt de vet. När han höll på med storverket ”Timmerhästens bok” från 1991 återvände han regelbundet till sina intervjuoffer under tio års tid innan han var nöjd.
Men Yngve Ryd är också en författare som har känsla för språk och dialekt. Han kan fånga det personliga tonfallet i alla de röster han avlyssnat, så att människorna träder fram med tydlighet enbart genom vad de har att berätta. De faktatäta lektioner i friluftsteknik som hans hittills fyra böcker vimlar av är också så ekonomiskt skrivna att de bitvis låter sig avnjutas som en sorts poesi i sak.
En författare som i stället för att skriva romaner satsar allt på glesbygdsförlagda intervjuböcker om så elementära ting som snö, eld och vatten – tre ämnen han närmast ska ägna en intervjutrilogi – bär sig förvisso inte åt som man förväntas bära sig åt om man vill bli prisad i vår Stockholmsdominerade litteraturvärld. Men tiger kultursidorna om detta märkliga författarskap är det desto angelägnare att Föreningen Liv i Sverige uppmärksammar det. I år passar det också särskilt bra med en man från Lappland, eftersom vi i fjol premierade en kvinna från Skåne, Karin Stensson.