Berättarkaféer

När vi började med berättarkaféer i Stockholm 1985 samarbetade Liv i Sverige med Folkkulturcentrum. (I dag samarbetar vi med ABF och Timmermansgården.) Då, i mitten av 19080-talet, var vi två fattiga kulturföreningar som hade hört många föredrag om människans inneboende resurser och undrade varför kulturlivet så sällan tar vara på dessa resurser. Kring köksbordet och i kafferummet på jobbet berättas och diskuteras det fritt varje dag, men i den kulturella offentligheten förväntas de flesta nöja sig med rollen som publik. Man bänkar sig i långa rader framför en scen för att avnjuta teater, musik eller föredrag – och är det som framförs bra är det givande att vara publik. Men ingen är ju enbart läsare, lyssnare eller åskådare, alla är människor med egna erfarenheter och uttrycksbehov, och som sådana har de något att berätta.
Att riva ner barriären mellan scen och salong är alltså ett av syftena med våra berättarkaféer, därav småborden, värmeljusen, kaffet och den mysiga lokalen. Är det lagom dunkelt i hörnen törs även de blyga ta till orda. Att blåsa liv i det fria berättande som en gång frodades på stamkaféer och ljugarbänkar är ett annat syfte. TV och andra envägsmedier i all ära, men det grundläggande mänskliga behovet av att mötas och tala ansikte mot ansikte kan de omöjligt stilla. Ett tredje syfte är att vidga yttrandefriheten i praktiken, vilket är något helt annat än att lovsjunga den i princip (och bara slå vakt om proffsens Yttrandefrihet).
Vi arrangörer var förstås nervösa i början och fyllde bakfickan med egna reservhistorier för säkerhets skull, det kunde ju bli pinsamt tyst! Nu låter vi det ofta bli pinsamt tyst, för då infinner sig lättast den rätta, förväntansfulla lyssnarstämningen. Dessutom associerar de flesta friare när de inte tjuvhåller på en förberedd historia – eller när applåder alltför bryskt sätter punkt (och smygbetyg) efter berättelserna.

På ”urkaféet” i Stockholm (som numera håller till på Timmermansgården på Söder), är berättandet alltid fritt, men när idén sprider sig över landet är det ofta temaberättandet som dominerar. Livet i Karlskoga, Skoepoken på Höga kusten, Att göra bort sig, Vad jag heter och Barndomsminnen är teman som lockat många.

Allt detta låter mycket gammaldags och omodernt, men många av våra djupt kända behov är just gammalmodiga och omoderna.

I dag håller vi våra Berättarkaféer på Timmermansgården, Stockholm, sista tisdagen i varje månad, uppehåll under december och sommarmånaderna. Kom och berätta eller bara lyssna! Serveringen öppen från kl 18.00. Fri entré. Ordfördelare, Pelle Olsson, Ingrid Sjökvist eller Gunnar Thorsell. Medarrangörer är ABF och Timmermansgården.

Sedan hösten 2016 har vi regelbundet berättarkafé också i Skarpnäck, Stockholm. Fyra gånger om året. Datum för dessa annonseras i vårt kalendarium. De leds av Birgit Holmgren. Medarrangör är Skarpnäcks folkhögskola med stöd av Skarpnäcks stadsdelsnämnd.

I Trångsund håller Jan Holm i berättarkaféer ett par gånger om året. De arrangeras i samarbete med hembygdsföreningen Amarillis. Han håller också i berättarkaféer i Rönninge. Dag och plats finns i vårt kalendarium.

Vidare bjuder en av våra aktiva medlemmar, Kerttu Jokela, in till finska kaféer, på flera olika platser i Stockholmstrakten och med lite olika medarrangörer. Också dem hittar man i vårt kalendarium.