Per Gustavsson
Den muntliga berättarrörelsen här i Sverige är otänkbar utan Per Gustavsson. I tjugo år har han varit en drivande kraft, inte bara som berättare för barn och vuxna i alla tänkbara sociala miljöer utan också som arrangör av stora nordiska berättarfestivaler, som utgivare av folkliga berättelsesamlingar, som medskapare och ciceron på Sagomuseet i Ljungby och inte minst som sägenvandrare och skrönikor i Mickel i Långhults oborstade fotspår. Vi som har lett eller medverkat vid Liv i Sveriges berättarkaféer genom åren har i många fall fått avgörande impulser i Per Gustavssons hägn, inte minst i Målaskogs gamla byskola.
De flesta förknippar årets pristagare med Små1and, men han är född i Sundsvall, han bor i Skåne och han upptäckte det muntliga berättandets kraft som ung barnbibliotekarie i Västergötland. Plötsligt fick han hoppa in på en sagostund för barn och märkte snart att ungarna lyssnade bättre när han försvenskade den tyska saga han fått att läsa genom att på eget bevåg förlägga handlingen till byarna kring Vara, och framför allt genom att berätta historien med egna ord i stallet för att läsa texten innantill. Alltsedan dess är det den lokala förankringen, det ofriserade talspråket och den direkta publikkontakten som är Per Gustavssons episka ledstjärnor.
Särskilda berättarscener för en redan intresserad publik har aldrig lockat Per, han tycker det är viktigare att sprida berättandet till redan befintliga ställen där berättartraditionen behöver livas upp, till klassrum, pensionärshem, fackföreningar, bygdegårdar och vårdinrättningar. Att berätta för och med utvecklingsstörda finner han särskilt spännande. Inte heller är Per särskilt svag för sagor om prinsar och prinsessor, han utgår hellre från de drastiskt folkliga och inte sällan upproriska skämtsagor som faktiskt var vanligast på 1800-talet, och med talspråkets hjälp befriar han dem från den skriftspråkspolityr som de vanligen ges i tryckta sagosamlingar.Där skriftspråket har rest sociala barriärer kan talspråket riva ner dem.
Med tanke på hur mycket Per Gustavsson har hunnit uträtta sen han slutade som bibliotekarie och gav sig berättandet i våld – bland annat har han utgett ett tjugotal böcker om och med lokalt berättande – är det märkligt att han inte är äldre än 52 år. Lika märk1igt, för att inte säga pinsamt, är att Liv i Sverige först nu premierar honom som kulturell trampcyklist. Men bättre sent än aldrig.
Styrelsen genom Göran Palm