Berättarväven
där den ena berättelsen hakar i den andra:
1.
Jag heter Ingrid Sjökvist, bor i Södertälje:
Södertälje teateramatörer firar i år 60 årsjubileum, Sveriges äldsta ännu aktiva amatörteaterförening som fostrat många förmågor.
Till jubileet ger de ut en skrift med några av medlemmarna som berättar om vad föreningen betytt för dem. Att teater är betydelsefullt för många vet de flesta av oss. Själv har jag varit med i flera små grupper och en del lite större och det med stor behållning.
Jag bodde under några år i en liten bruksort i södra Norrland. Redan innan jag flyttade dit fick jag se en notis i tidningen om att de tänkte sätta upp ett bygdespel eller rättare sagt ett så kallat arbetarspel, De bröto bygd, grundat på Per Wikbergs roman. Jag hörde av mig till arbetsgruppen och anmälde mitt intresse.
Det tog lång tid att få ihop ensemblen, särskilt männen var svårflirtade. Men när de väl kommit över den första tvehågsenheten visade det sig att flera av dem var som klippta och skurna att uppträda. Pjäsen handlade, som i princip alla andra arbetarspel, om livet på en bruksort runt förra sekelskiftet, speglat i de existerande klasskillnaderna. Med å ena sidan en hårdhjärtad patron och å andra sidan alltigenom kämpande arbetare. Här fanns en kärlekshistoria, några slingerbultar som inte kunnat låta bli flaskan, framväxten av Konsum vid sidan om patronens lanthandel, fackföreningarna. Här fanns glädje, sorg och gripande öden. Och en sjuhelsikes spelarglädje.
Vad regissören hette har jag glömt, men han var en riktig trollkarl. Kunde locka oss upp på scen och få oss att moderera våra repliker till trovärdighet. Fortfarande minns jag en del repliker och framför allt min djupa beundran för hur bra alla var, hur bra spelet blev.
Jag hade ett handikapp; min dialekt. Den är och förblir skånsk så några långa repliker eller roller av något större format var inte aktuellt här i Norrlands kustland. Men spela fick jag, och gestaltade en av fruarna som köper sill och om jag minns rätt hade jag en enda replik.
Jag utsågs också till regiassistent. Det innebar att jag skulle hjälpa regissören att hålla reda på rekvisita, att handduken på stolen i scen 1 verkligen fanns där, att vattnet i hinken var påfyllt, att flaskan som skulle sparkas omkull stod på rätt ställe. Jag skulle också ge tecken till skådespelarna som trängdes bakom draperiet längst bak på scenen när de skulle in i spelet. Pjäsen var lång, tog ett par timmar att uppföra med paus och musik och allt.
Vi spelade för fulla hus hur länge som helst.
Vid en föreställning när jag satt där bakom draperiet med ett blädderblock framför mig med de olika scenerna angivna en och en för varje blad, fick jag plötsligt för mig att vi hade hoppat över en scen, att fel skådisar var på väg upp på scenen, fel rekvisita var framme och att publiken måste undra. Jag blev helt kall, försökte gestikulera och mima till dem som stod i min närhet. Vi måste ju blåsa av föreställningen. Men mina försök var lönlösa. Alla var så inne i pjäsen och visste precis vad de skulle göra, alldeles oavsett vad jag hade för mig. Som tur var. För inte var det något fel. Inte hade vi hoppat över nån scen. Inte hade vi glömt bort någon entré. Ibland är det tur att ingen hör vad man säger.
Pjäsen blev en succé och engagerade hela orten. Vi var till och med på turné och deltog i en lite större teaterfestival. I Karlstad har jag för mig att det var. Teaterföreningen som inledde sitt liv med detta spel lever fortfarande. Och det, som jag förstår, i högsta välmåga. Numera dock utan min medverkan.
*
2.
Jag heter Anna-Karin Jäntti och bor i Vimmerby samt Malmö.
Det här fick mig att tänka på min skolgång på 80-talet. Varje fredag, sista lektionen, hade vi roliga timmen. Då jag, som var korthårig, började växa ifrån de andra på längden i årskurs tre fanns två alternativ i vår lilla teatervärld: rollen som den elaka drottningen eller tuff pojke. Jag minns att den elaka drottningens: ”Spegel, spegel på väggen där …” var svår att öva in. Vi fick en vecka på oss med daglig repetition på lunchrasterna. Det infann sig till slut en slags euforisk känsla att få agera ut elakhet, då jag utanför teatern var ett snällt barn. Och att spela pojke iklädd blå stickad tröja med en keps på huvudet kändes främmande i början och så skulle jag vara intresserad av en flicka, iklädd klänning och med långt hår.
Varje år röstades en Lucia fram och slutresultatet var alltid detsamma för mig: jag fick en röst. Vid ett tillfälle i vuxen ålder klev en gammal klasskamrat fram i ett tillstånd av berusning och berättade att det var han, utifrån kärlek, som lagt sin röst på mig i alla år.
Föreställningarna på fredagarna var lustfyllda men jag placerades i ett fack och Lucia blir man inte på en röst som förvisso lagts utav kärlek. Plötsligt en dag i årskurs fem skedde något oväntat som blev meningsfullt för mig. Vi skulle framföra en teaterpjäs i pelarsalen på vår skola i det miljonprogramområde vi hade anknytning till samtidigt som vi anordnade loppis och sålde fika inför en klassresa som senare bar till Köpenhamn. Inga repliker utan mycket kroppsspråk och rekvisita. Någon skulle läsa upp manuset som berättare och inför klassen deklarerade fröken att det skulle bli jag. Inför alla sa hon att hon valt mig för min röst var kraftfull, tydlig och att jag var bra på att läsa. På premiärdagen stod jag där på scen i en askrosa kjol och vit blus, med blicken på föräldrar, syskon, släkt och helt okända. Utan manus stod jag längst fram för att se på publiken under tiden jag berättade historien och mina klasskamrater visade berättelsen till publikens jubel. Vet inte hur länge pjäsen, de stående ovationerna och busvisslingarna varade men tillräckligt för att alla vi barn den dagen skulle växa inombords.
*
3.
Jag heter Marianne Wik och bor i Söderköping. Jag kom att tänka på det här med skolteater:
Tiden som distanserad har gett mig möjlighet att titta igenom vad som ryms i skåp, lådor och bokhyllor. Hade glömt att jag äger ett antal böcker med teaterstycken som barn i folkskolan fick uppföra vid julavslutningen och på examensdagen. Böckerna är utgivna av Svensk Läraretidnings förlag, Barnbiblioteket Saga. Jag kom på att jag köpt dem på en skolauktion. Där hände följande. När jag fick se de små böckerna med röd rygg greps jag av en stark nostalgisk, lycklig känsla. Det var ju så många av böckerna såg ut i skolans bokskåp. Varje lördag fick man låna hem två stycken. Jag blev nog lite förvirrad av lyckoruset på auktionen.
”Sextio kronor!”, ropade jag.
”Hundra”, hojtade jag sen. Auktionsförrättaren såg förvånad ut. Ingen annan hade lämnat något bud. Men böckerna blev ju mina och nu kan jag glädjas åt att sitta och läsa flera av de pjäser som barnen fick spela. I den äldsta boken från 1946 finns ett intressant stycke med titeln ”När kungen lärde barnen bordsskick”. Det handlar om en lärare som går till kungen för att klaga på sina elever. Inte för att de missköter sina studier utan för att de har dåligt bordsskick på frukostrasten. En av pojkarna sörplar i sig maten och lägger armbågarna på bordet, berättar läraren. Det finns också en som slickar tallriken och flickorna vill inte äta maten alls. De får alltså mat i skolan, vilket förvånar mig. Jag slutade folkskolan 1959, men då var det medhavda smörgåsar och en flaska mjölk som gällde.
När barnen sen blir kallade till kungen tror de att det är för att de varit duktiga på olika saker. Valle, en av eleverna, är säker på att kungen ska belöna honom för att han kan cykla utan att hålla händerna på styrstången. Då kungen talar om att han vet att Valle sörplar och har armbågarna på bordet, försvarar sig pojken med att hans farfars grisar står i maten och sörplar väldigt mycket. Som straff och botemedel för att Valle ska uppföra sig väl, säger kungen till honom att han ska få äta tillsammans med smågrisar. Att besöket gjorde att barnen ändrade sig får man utgå från. Det finns ett moraliskt budskap i de flesta teaterstycken.
Jag kommer ihåg att vi fick spela julspel och en pjäs på examensdagen, alltså avslutningsdagen i juni. Det tråkiga var att jag alltid fick spela tomtemor eller mamma. Jag tror att det berodde på att jag var längst i klassen. Ja, jag var det, fast ingen kan tro det nu. En gång fick jag glädjen att spela ängel, för den ordinarie ängeln hade blivit sjuk. Det var ett akut inhopp. Jag fick låna ett lucialinne, för änglar är, som vi alla vet, för det mesta vitklädda. Storleken på linnet stämde inte med min kropp. Dessutom ville jag ha min sticktröja under. Jag blev något orörlig och såg nog ut som en vit korv. Tror inte att jag hade någon replik. Jag fick aldrig mer vara ängel.
En väninna till mig har heller inte så roliga minnen från teater i skolan. Hon påstår att hon alltid fick spela snödriva. Året runt. Rollen innebar att hon fick ligga under ett vitt lakan och vara tyst och stilla. Fast när hon blev pensionär startade hon en egen teatergrupp. Hon skriver själv pjäserna. Hennes kamrater får bland annat spela olika grönsaker. Det är hon som bestämmer vad var och en ska vara. Men det kan uppstå bråk. Mannen som fick rollen som kålrot blev sur för att kompisen fick spela King Edward …
En pjäs som spelades ofta förr, var ”Examen i Ruskaby skola”, som är en satir, och den fick publiken att skratta gott. Här kommer ett exempel på förhör i matematik.
Lärarinnan: Hur mycket är tjugo från tjugo?
August (som fått frågan, tiger.)
Lärarinnan: Om du, min käre August, har tjugo öre på fickan och tappar dessa tjugo öre, vad har du då i fickan?
August: (funderar, ser sedan belåten ut) Ett hål.
Undrar om den här humorn fortfarande går hem.
*
4.
Jag heter Pelle Olsson, bor i småländska Klavreström:
Apropå teaterupplevelse
2009 var jag i Uganda på reportageresa.
En kväll i Kampala satt jag i den ljumma kvällsluften och tittade på utomhusteatern Ndere i Kampala.
En suverän danstrupp uppträdde under ledning av Stephen Rwangyezi. Han hade grundat dansgruppen för längesen och var en legendarisk person, även internationellt. Nu var han en äldre herre men var ändå en fantastisk dansare. Dessutom en härlig programledare. Mitt under föreställningen frågade han om det fanns några européer i publiken. Jag var så exalterad av föreställningen att jag räckte upp handen och kallades fram på scenen. Framför de suveräna dansarna och musikerna.
Och framför mig sitter alla vackra vanliga dansanta ugandier i publiken. (Att jag tyckte alla var vackra berodde kanske på att medelåldern är låg i Uganda. De flesta jag hade intervjuat och träffat var i 23-årsåldern) Det är säkert flera tusen inser jag när jag ser dem från scenen. Stephen intervjuar mig i strålkastarljuset. Jag står där med mina gula tänder och känner mig ful.
Plötsligt drabbas jag av en oerhörd tanke: han kommer att be mig dansa! Det finns ingenting som jag är så dålig på. Ingenting som får mig att känna mig så obekväm. Och detta inför världens bästa på området! Under några minuter är jag skräckslagen.
Sedan kallar Stephen fram alla andra Mzungus, så kallas alla vita i Afrika, och de är alla minst lika stela som jag. Amerikanska och engelska och italienska biståndsarbetare.
Till slut får vi dansa i alla fall, men då är det redan ett femtiotal personer på scenen så jag märks inte så mycket. Alla rör sig lika stelt och klumpigt som jag. Tre tusen ugandier varav 50 världsberömda dansare applåderar avmätt. Klapp, klapp, klapp. Inte mer än så. Det är i alla fall en tröst att få dela detta pinsamma ögonblick med så många andra.
*
5.
Ingrid Sjökvist i Södertälje här igen:
Fredagen den 13 november har just passerat. Det fick mig att tänka på en riktig otursdag för många år sedan.
Jag hade just varit hos optikern och fått konstaterat att jag behövde glasögon, började bli långsynt. Men, sa jag, vad beror det på, är det nåt fel? Nej, skrattade optikern. Du har ju fyllt 40 och då händer det saker med kroppen och man får räkna med att behöva korrigera synen. Det kommer du att behöva hela livet från och med nu.
Från det besöket cyklade jag till ett inplanerat möte. En stund in i det hördes en skarp knall på gården, utanför lokalen vi satt i. Vi rusade ut och såg att mitt bakhjul hade exploderat. Cykeln var nypumpad och parkerad i den stekheta solen. Så den fick jag senare släpa ett par kilometer, vilket inte är så lätt med ett platt däck. Som tröst köpte jag ett par Dajm som lunch på vägen och när jag bet i en av chokladkakorna följde ett par plomber med ut i munnen. Inte en eller två utan flera stycken. Jag styrde om kosan och knackade på hos akuttandläkaren som kunde konstatera fakta. Men, sa jag, jag bara åt ju. Jajo, sa hon. Men tänderna blir lite skörare i medelåldern. Det är helt normalt. Medelåldern? Jag?
Senare på kvällen vid middagsbordet la plötsligt en av döttrarna ner kniv och gaffel, som om hon slagits av en insikt. Men mamma, sa hon. Du är ju alldeles gråhårig!
Detta hände på en och samma dag. Om det var en fredag den 13:e är jag inte säker på, men det borde ha varit det.
*
6.
Jag heter Christina Bergdal och bor i Linköping:
Nu har jag läst era berättelser från skoltiden och plockar fram några minnen. Jag hade inte någon roll i teateruppsättningar utan det har handlat om att sjunga tillsammans i grupp vid avslutningar, fester, utflykter m m. Här vill jag berätta om en alldeles speciell Luciadag.
Jag gick i ett flickläroverk i stan och det här tilldrog sig andra året i gymnasiet. Klassen bestod av 28 mer eller mindre spralliga tjejer och alla gillade vi att sjunga. Lucia närmade sig och vi hade bestämt oss för att den dagen skulle firas på ett nytt sätt. Vi kom överens om att vi skulle försöka slippa de vanliga lektionerna, helt enkelt.
Tradition i skolan var att alla (800 elever) skulle avsluta dagen med långdans. Korridorerna var långa, trapporna breda och varje par hoppade eller snarare sprang förbi kamrater som stod uppställda längs väggarna. Sista paret längst bort i korridoren började till handklappningar och den taktfasta sången ”En riktigt bussig svärmor vill jag ha för det är bra att ha…”
Man ringlade sig fram och fort gick det. Det här var jättekul men vi ville mer!
Helena hade tagit med sig en liten gran, Brita och Monkan hade bakat lussekatter och Berit och jag hade tagit med oss kaffe i termos. Alla hade pepparkakor och ljus på sina bänkar. Nu dukade vi upp på katedern, stod beredda vid våra bänkar, skickade ut en vakt i trappan som skulle annonsera lärarens ankomst. Vi fick signal, ”Hampan” var på ingående!
Det var alltså matte första lektionen. Klassen började sjunga någon av våra vackra julsånger, fröken såg den dukade katedern och avbröt oss inte.
Det blev ingen matte, jag har för mig att vi gissade gåtor hela lektionen. Mycket trivsamt.
Nästa timme var det biologi. Näsmark kom pustande upp för trappan och samma procedur upprepades. Han satte sig och började sjunga med!
Resten av lektionen berättade han om sina tre söner – ett mycket intressant ämne tyckte vi förstås. De sista fem minuterna sjöng han ”Till havs”, Jussi Björlings paradnummer för oss. Oförglömligt.
Sen kom vår favoritlärare, Siv Nordfeldt, som undervisade oss i svenska. Ryktet hade spritt sig till lärarrummet att det inte var någon idé att undervisa vår klass den här dagen. Hon hade tagit med sig noveller av Jan Fridegård och läste högt för oss! Jag minns att novellen hette Tupp – Johansson! Hur bra som helst.
Vi kunde ju inte sluta sjunga så på vår nästan timslånga bussresa hem var vi sex – sju stycken som stämde upp igen. Och tänk, de okända passagerarna både applåderade och tackade oss.
*
7.
Jag heter Anne-Marie Widerström och bor i Stockholm:
Apropå oväntade saker som kan hända, har jag ett minne från en resa. Min dotter och jag hade under några år till och från pratat om att vi ville göra en gemensam långresa, som skulle bli ett minne för livet. Eftersom vi båda var intresserade av den för jorden så viktiga regnskogen fastnade vi för en resa till Peru, där vi på plats skulle få bekanta oss med skogen och olika lokala försök att bevara den.
Då vi sent en kväll anlände till Lima kom vi direkt in i den peruanska verkligheten: ett mindre jordskalv hade precis ägt rum och det första spanska ordet vi lärde oss var ”sismo” (jordbäving). Efter några timmars sömn väcktes vi i arla morgonstund för att fortsätta med inrikesflyg till den sydöstra delen av landet. När vi landat följde en skakig bussresa på gropiga vägar tills vi nådde fram till en biflod till Amazonasfloden. I en mindre träbåt, som en gång i tiden varit grönmålad, färdades vi sedan uppströms under tre timmar och trängde långt in i den täta och fuktiga regnskogen. Vi mötte någon enstaka båt med bananlast.
De följande dagarna bodde vi på en mindre lodge i djungeln. Den bestod av en byggnad tillverkad i naturliga material och saknade ytterväggar. Detta bidrog till att man fick en känsla av att sova ute i regnskogen. I den svarta natten hördes intensiva och höga läten från de många arterna av tropiska djur, fjärilar och insekter som var aktiva på natten. En nattvandring och båttur för att titta på kajmaner inledde vistelsen. En annan dag vandrade vi på små stigar, genom den orörda och prunkande skogen, till en hög flodbank. Där hade flera arter av papegojor med färgglada fjäderdräkter samlats för att äta av den mineralrika leran, troligen för att få ett tillskott av salt. Man bedrev forskning och kartlade papegojor, eftersom de minskat i antal och deras existens varit hotad.
Trötta och varma i den höga luftfuktigheten slog vi oss ner i varsin inbjudande grön hängmatta när vi nådde fram till nästa lodge. Då stack det till. Min dotter jämrade sig av smärta. På det ena benet syntes en rödaktig svullnad. Oroliga befarade vi att det kanske var en giftig insekt som stuckit henne. Vad skulle vi göra så långt borta från all sjukvård? Medan vi satt och våndades anlände en grupp turister. Som ett mirakel fanns där en läkare! Han konstaterade att min dotters lymfkörtlar var svullna och sa att hon inte fick gå på benet, eftersom giftet då skulle spridas fortare i kroppen. Hon fick antibiotika, som han sa att han hade tagit med sig för eget bruk.
Bland alla minnen från denna oförglömliga resa tänker jag tacksamt tillbaka på den här dagen och förundras över att det djupt inne i den artrika regnskogen, dök upp en läkare precis i den stund när vi var i störst behov av just en läkare.
*
8.
Jag heter Agneta Kjellström och bor i Huddinge.
Läste Ingrid Sjökvist text om kemi i senaste medlemstidningen och fick mig ett gott skratt.
Som ung kom jag in på teknisk fysik på Chalmers, hoppade av efter två år och läste in fjärde året på fyraårig el-teleteknisk linje på Komvux i Göteborg. Efter tre misslyckade provanställningar som elektronikingenjör gick jag tillbaka till Chalmers och bad att få läsa kemi istället.
En dag berättade vår vithåriga professor i organisk kemi något intressant för oss studenter. Det finns två kemiska substanser, där den ena doftar rivet citronskal och den andra rivet apelsinskal. Professorn skickade runt två glasburkar med vitt pulver i så vi fick skruva av locket och känna dofterna. Han fortsatte: De båda molekylerna har exakt samma fysikaliska egenskaper vilket gör att det inte finns någon av människan skapad analysmetod som kan skilja dem åt, vilket den mänskliga näsan, skapad av Gud, kan. Molekylerna skiljer sig åt i ett enda avseende. Kan ni gissa vilket? Det blev knäpptyst i salen. Molekylerna är spegelbilder av varandra. Är det inte fantastiskt? Sa professorn med lyrisk röst och drömmande blick.
Jag tänkte mycket på det där. Frukter kom antagligen till genom evolutionen för att djur åt av frukten och fröna spreds genom djurens avföring och så skedde en utveckling. Men det är väl ingen vettig varelse som tar en citron, skalar den och njuter av den klyfta för klyfta? Kunde Gud veta att det är jättegott med rivet citronskal i en sockerkaka? Kunde Gud veta att vi skulle baka sockerkakor? Eller är det meningen att vi ska ha något att fundera på medan vi bakar? Någon kemist blev det inte av mig heller. Numera jobbar jag med lönebidrag i ett musikarkiv i en kyrka byggd på 1200-tal.
*
9.
Jag heter Dagmar Måntelius och bor i Norberg
Fredag den 13:e var det inte men väl en dag för Lucia, alltså den 13 december. Motorklubben skulle ha julfest i en bygdegård på landet med en Lucia på scenen. Men vem skulle vara Lucia?
Det fanns inte så många medlemmar i motorklubben och ingen ville vara Lucia eller tärna. Men då kom jag och Anna-Karin på en briljant idé. Varför kunde man inte skoja till det hela och göra en lite speciell Luciatablå med humor som alternativ till alla de Lucior man skulle få se på andra ställen och i televisionen. Jag hade en text till en väldigt rolig Luciasketch. Den vore väl något för teatertokiga Anna-Karin att spela upp och sjunga. Men Anna-Karin ville inte. Vägrade absolut. Hon tyckte att jag skulle göra sketchen, klä ut mig så ingen skulle känna igen mig. Jag, som inte kunde sjunga alls bara ”brumma”, som småskolefröken hade sagt. Skulle jag sjunga en Luciasång? Visserligen skulle den inte sjungas som vanligt, klockrent och vackert, men ändå …
Efter någon dags fundering började jag öva in texten som handlade om en dam från storstaden som inte blivit vald till Lucia för hon var för tjock upptill, för smal nertill, för dålig i allting och sist men inte minst för gammal. Det sista stämde ju bra på mig med mina fyrtio år så jag tänkte försöka framträda.
När festen började visste ingen att det skulle komma en Lucia. Det fanns en bakväg in på scenen och där gick jag in och klädde om mig och sminkade mig till oigenkännlighet. Omoderna kläder med kortkort kjol, blus med volanger, en blanksliten gammaldags handväska, högklackade skor som jag knappt kunde gå med utan att vicka omkull. En stor, röd peruk och ett utbrunnet stearinljus mitt på hjässan fullbordade löjligheterna.
Jag sjöng i falsett, i baston och med tjocksluddrig dialekt de tre verserna som knappast liknade Luciasång. Texten avslutades med ett skriande rop. ”Tänk att de aldrig valde mig till storsta´ns Lucia”. Och så brakade applåderna loss. Det hade blivit succé.
Utan att visa vem jag var smög jag ut bakvägen och inte en enda en hade känt igen mig. Och jag och Anna-Karin talade aldrig om det heller förrän långt efteråt.
Aldrig mer har jag spelat en roll eller sjungit offentligt. Men roligt var det.
*
10.
Jag heter Henry Aspeqvist och bor i Spånga.
Jag kom att tänka på följande:
Det var vintern 1959. Vi hade styrelsemöte för Stockholms distrikt för Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund (SSUH). Vi planerade för ett jubileumsmöte. Det skulle hållas i Södertälje alldeles i början på sommaren just efter att skolorna stängts. Någon föreslog att det vore toppen om vi kunde få någon höjdare att komma och säga några ord och inviga mötet. Ett djärvt förslag dök upp, varför inte fråga statsministern Tage Erlander. Vi var orädda och tyckte inte vi hade något att förlora på att fråga. Sune, en i gänget, tog fram telefonkatalogen och slog upp regeringskansliets telefonnummer och ringde. När telefonisten svarade sade Sune: ”Jag skulle vilja tala med Tage Erlander”. Telefonisten: ”Ett ögonblick”. Så klickade det i telefonen när hon kopplade samtalet vidare och i luren hördes: ”Det är Tage Erlander”. Sune tappade hakan men lyckades framföra vårt önskemål och Erlander svarade: ”Ett ögonblick, jag ska kontrollera i min kalender”. Det dröjde en kort stund, så återkom han: ”Ja det går bra, jag har ingenting bokat då.” Sune tackade med vänliga ord och avslutade samtalet. Efteråt skickade vi ett brev som bekräftade överenskommelsen med alla detaljer. På jubileumsdagen i juni stod vår statsminister på scenen i Södertälje och talade till oss SSUH-iter.
Det var andra tider då.
11.
Jag heter Svante Blomqvist och bor i Härnösand.
Torgny Lindgrens sista bok hette just ”Minnen”. Han läste den själv i ”Radioföljetongen” några år innan han dog. Jag lyssnade andäktigt, även fast jag redan läst boken. Torgny berättade som introduktion att han blivit uppmanad av sin förläggare att skriva ned sina minnen.
Hursomhelst – ett ord som Torgny ofta använder – hursomhelst berättade han att han hade ställt sig frågande inför uppgiften. ”Minnen?” frågade han, det är ju bara bedrägerier! Det man tror sig minnas, är i själva verket något helt annat. Men Torgny skrev ner sina ”minnen”. Och jag har gjort samma erfarenhet. Det jag trodde mig vara sant, var i själva verket bedrägelser, eller som jag numera kallar dem ”bedrägèelser”, ett ord jag uppfunnit.
Hursomhelst än en gång, jag kommer ihåg när vi vandrade längs Haga Nygata på jakt efter en bostad där vi skulle kunna förverkliga våra drömmar om kollektivboende. Och vi upptäckte Tältcentralens tomma lokaler där på hörnet. Jag kommer ihåg att vi kontaktade Göta Lejon som ”förvaltade” många av Hagas rivningsbestämda hus. Jodå, visst fick vi hyra lokalen, var svaret vi fick.
Men innan vi kunde flytta in, måste lokalerna renoveras eller fräschas upp. Vilket vi åtog oss med mycken möda och stort besvär. Som vi slet. Jag ”minns” att vi fick kvittera ut målarfärg gratis från Göta Lejon.
Hursomhelst, när vi jobbade som värst, blev vi ibland hungriga. Och som tur var, fanns där på Haga Nygata ett nyöppnat matställe alldeles intill fruktaffären som låg på hörnet. Så vi gick dit och käkade ”elefantöron” med strips, föga näringsrikt, men i alla fall mättande.
Han som företrädde stället hette Hasse – vad jag minns. Han var alltid välkomnande och leende, iklädd en solkig vitskjorta och hängslen, när vi kom på besök för att äta hans elefantöron. Och som vi åt, hungriga som vi var. Jag kommer ihåg Hasse, om jag skulle träffa honom idag, skulle jag genast känna igen honom. Och stället där han bedrev sin verksamhet.
Det var ganska ruffigt och sjabbigt, en liten lokal om högst en arton kvadratmeter, några bord med skitiga dukar. Och i rummet bakom stod Hasses morsa och diskade, ”stekte lök, fräste kött” och oljan som brände mellan hennes fingrar hamnade ömsom i diskbaljan, ömsom i fritösen.
Men, Hasses näringsverksamhet bestod inte enbart av matgäster. I ett hörn stod en hylla med gamla LP-skivor, som man kunde köpa till en billig peng. Jag minns att en tjej som bodde i Haga hade haft inbrott i sin lägenhet och bland Hasses saluutbud av begagnade LP-skivor, hittade hon sina stulna.
Jag kommer ihåg en annan händelse. Hasse hade även en sån där maskin i vilken man kunde stoppa en enkrona, dra i en spak för att se hur olika symboler visades på ett rullande hjul. ”Enarmade banditer” kallades dessa apparater. De finns fortfarande, men teknik-utvecklingen har bidragit, så nu behöver man inte ens dra i en spak. Det räcker med att man stoppar i en slant, kanske en tia, sen sköter apparaten resten. Och om symbolerna sammanfaller till ett triss, rasslar det i apparaten, och i en skål kan man hämta in vinsten.
Det sker dock sällan, och hos Hasse skedde det aldrig. Jag kommer ihåg när en välklädd herre kom in och stoppade i sina enkronor, en efter en, drog i spaken gång på gång. När hans enkronor tagit slut, tog han fram en hundralapp (det var mytje pängar på den tiden) ur plånboken och frågade Hasse om han kunde få den växlad till enkronor. Och Hasse letade i kassaapparaten, men han kunde inte hitta hundra enkronor. Så Hasse hämtade nyckeln till apparaten, låste upp den och tömde den på enkronor. Sen räknade han upp hundra stycken, gav dem till den välklädde mannen i utbyte mot hundralappen, låste apparaten, varpå den välklädde mannen stoppade in sina enkronor, en efter en, och drog i spaken gång efter gång. Tills han stoppat i alla sina enkronor. Efter välförrättat värv, tog den välklädde mannen farväl och lämnade lokalen med ett leende, vilket Hasse besvarade med ett leende och ett ”välkommen åter”.
Nåväl, jag har andra minnen från ”Hasses krog”. Jag kommer ihåg en kvinna som kom in, något berusad. Hon var välsminkad och vackert klädd, kanske i femtioårsåldern. Hon hade sina ”perioder”. Senare fick jag veta att hon var en kvinna ur de lägre samhällsskikten som gift sig med en man ur överklassen och bodde på Hisingen. Men hon ville inte överge sina forna klassfränder. Därför söp hon till ibland och besökte Hasse.
Ok, those were the days, I´ll never forget them. Och, hursomhelst, en dag kom polisen till Hasses restaurang, Hasse bortforslades, och restaurangen stängdes för gott.
12.
Anna-Karin Jäntti i Vimmerby (och Malmö) här igen:
Den tidigare texten här om nykterhet och att det var andra tider förr fick mig att tänka på det motsatta.
Där jag växte upp var tanken att hyreshusen skulle skapa en form av gemenskap. Miljonprogrammen blev istället successivt befolkade av sociala problem, ofta kopplat till arbetslöshet, fattigdom, segregation, psykisk ohälsa och missbruk.
Som barn blev jag några gånger om året vittne till hur en granne hämtades av ambulans. Två kvinnor dök alltid upp i samband med detta och när jag blev äldre förstod jag att detta torde ha varit socialtjänsten. Jag överhörde vuxna som sa att han nu var på ”torken”. Efter några veckor kom han tillbaka. Han gick förbi oss där på gården med vattenkammat hår, sin bruna yllekavaj oavsett årstid och gick fram och tillbaka till områdets ICA-butik. Det gick några dagar och så satt han åter på A-lagsbänken vid busshållplatsen. Där satt människor det gick rykten om, som han med stor näsa som hade blivit skjuten på näsan, det var därför den blivit så stor.
Min granne var tystlåten, satt mest på bänken och halsade ur en flaska med en etikett föreställande ett skepp. Hade det inte varit för flaskan kunde man vid första anblick inte tro att han låg i spyor och sin egen avföring på köksgolvet när ambulansen kom och vi ungar stod och glodde i dörröppningen.
Området fick aldrig besök av några politiker och när media kom var det på en festlig dag arrangerad av hyresgästföreningen. Tidningens foton var barn som dansade på en scen eller en söt flicka som satt på en ponny.
Det var andra tider då men samma problem finns idag. Kanske skulle politiker ha besökt miljonprogrammen då för att stävja det vi ser idag.